Jag känner ett behov av någon slags summering och uppföljning.
Resan är liksom inte över bara för att man sätter fot på svensk mark. Man har varit med om väldigt mycket ändå under dessa 7 månader, och det krävs lite tid för att smälta allt.
Som en kär vän sa till mig en gång: "Ibland måste man göra som indianerna och vänta in sin själ"

Självklart har det varit en stor omställning att komma hem. Det har varit mycket funderingar och känslor av blandade sorter. En riktig chock, faktiskt. Förvirring.
ALLT ÄR SOM VANLIGT. JAG ÄR HEMMA.
Ryggsäcken spyr ut sitt innanmäte och nostalgin bara väller ut.
Det kanske är svårt att förstå, men en av de mest dominanta känslorna är... sorg.
Det är över. 
Och man känner sig lite skamsen. "Jag är ju hemma! Jag ska vara jätteglad! Jag har ju längtat efter det här!"

Jag tänker på resan på lite av ett annat sätt nu. Ibland kan det nästan kännas som om hela upplevelsen var en dröm. Då känns det lite tomt.

Och de frågor man får... Hur fasen kan jag svara på "Hur har du haft det?"   ?!?!
Ehm... Underbart, dåligt, jätteroligt, lite tråkigt, absolut bäst, sämst...?! Kan omöjligt svara rättvist på frågan i en mening.

Men ska jag sammanfatta, får jag nog ändå slå på stort och säga: FANTASTISKT.
Jag har haft så roligt, träffat så många underbara människor (plus några inte så underbara), och sett så mycket, upplevt en massa, upptäckt nya sidor av mig själv... Ovärderligt.

Det är en del jag saknar med resandet. Spontaniteten. Äventyret. Framför allt de vänner jag har skaffat.  Man vet ju inte när/om man kommer träffa dem igen...
Fast jag ska i alla fall träffa Jemma, Toni och Fran i England! Denna vecka! Ska bli underbart och intressant att träffa dom "i den riktiga världen".

Nu får ni inte tro att jag inte njuter av att vara hemma! Det är såklart enormt skönt och roligt. Ni ska veta att jag har saknat er!!!
Skönt att komma tillbaka i struktur och rutiner också. Ordentligt kaffe, rena handdukar, fasta priser, jobb...
Man uppskattar det man har på ett annat sätt nu. Något så 'självklart' som rent vatten, till exempel.
Vi är otroligt lyckligt lottade som bor i detta land!!!
(Men det är skrämmande hur fort man blir van vid alla bekvänligheter igen, och hur man vill HA MER... Konsumera mera, uppgradera, kassera...)
Man får inte glömma bort att vara tacksam.


Skulle kunna spinna vidare, men ni har säkert redan svårt att få rätsida på detta babbel. Alla känslor som dyker upp är lite svåra att beskriva.
Men det var i alla fall värt ett försök. Dessutom var bloggen värd att få ett sista inlägg, även om den ibland har varit som en liten skitunge som pockar på uppmärksamhet. Otacksam har den varit stundtals också.
Men trots detta - Puss och kram, Bloggen, och ta hand om dig gamle vän :)

Nu ska jag njuta av den SVENSKA sommaren, min familj och mina vänner som alltid kommer att vara bäst i hela vida världen.



/Farande Freja

P.S. Klicka på bilden vettja. D.S.